Finnarnas ankomst till Bredsjön En berättelse av TOBIAS 1924 Index

Det fanns en tid, då våra grannar öster om Bottenhavet oroades av krig, plundringar och ödeläggelser. På dessa menslighetens förbannelser tröttnade icke blott de som lågo i fält, utan även de hemmavarande ansåg sig nödsakade att lämna detta så besjungna, *tusen sjöars land* och på okända områden gå okända öden till mötes för att en gång bli kvitt dessa strötrupper, vilka den ena gången före och den andra gången efter ödelade och tillintetgjorde finnarnas hem och egendom. Icke så få vore de, som av denna kom till våra trakter, och bosatte sig. Hälst vid någon fiskrik insjö, och livnärde sig av jakt och fiske. Vi vilja nu i det efterföljande särskilt fästa oss vid några finnfamiljers ankomst till Bredsjön i Ljustorps socken. Deras nybygge därstädes samt en del av deras så mycket omtalade trolldomsbragder Majestätiska furor, i vars kronor vindarnas tusenåriga fanfarer spelat allt ifrån tidernas morgon, bekransade den lilla insjöns stränder, och skogens sagolika tystnad hade hittills endast någon gång då och då avbrutets av vilddjurens tjut och åskans dunder, som ekat emellan bergen. Knappt hade något mänskligt öga blickat ut över den undangömda sjöns än stelfrusna, än lugna och spegelblanka och av vinden krusade bölja, då helt plötsligt några uttröttade och på allt utblottade finnfamiljer störde skogens eviga enahanda genomkullfällande av några träd, bakom vilka skydd söktes, icke blott mot vind och oväder, utan fast mer mot en mordisk och roflysten människoande, som drivit de medtagna från hem och älskad tuva, på vilken de hoppats i frid få gå samma obemärkta väg som fädren gått och till sist vila ut i samma ljuva sköte som dessa. De var visserligen fjärran från sitt forna land, och skulle bo för sig själva inne i vild skogen, där ingen säd växte och inga husdjur gav dem mjölk. Men då gott humör och friska viljor inte fattas, måste allt gå till sist. Männen sysselsatte sig med jakt, och detta deras företag var icke så lite lönande, Hälst som skogen vimlade av matnyttigt vilt och skjutvapen med tillbehör ej fattades. Så fort bäckarna och den lilla insjön blivit isfria fick kvinnorna fullt upp att göra med mete och på så sätt förskaffade ett nödtorftigt uppehälle, tills omsider en höst kom och en om icke alldeles ofrusen, svedjerågskörd stod färdig för att avmejas och den efterlängtade brödkakan, fast till hälften uppblandad med bark, var att förvänta. På så sätt tog de sig fram det ena året före och det andra året efter. Kojan byttes mot en liten timrad stuga, svedjorna inhägnades och lämnade foder åt getter för vintern, åkrar uppbröts och korn såddes. Då nu säd började växa så att bröd kunde erhållas, - kanske något säkrare än i det gamla landet - blev finnarna glada och beslöt att uppkalla sitt nybygge efter brödet och fingo så ordet Brödsjön, vilket längre fram förändrades till Bredsjön, såsom den stora byn ännu i dag heter. Enligt sägen voro de till Bredsjön inflyttade egentligen tvenne familjer, den ena mannen hette Anders och den andre Hans. Så länge brödbekymret huvudsakligen besvärade dem omtalas inga oenigheter männen emellan, men så fort de någorlunda kommit sig på grön kvist blev de oense, emedan både Anders och Hans ville vara herre i huset. Hans skiljde sig godvilligt från Anders och drog med sin familj längre upp åt skogen, där han påträffade en stor och fiskrik sjö, Skälsjön, vid vilken Hans slog sig ned. Det gamla goda förhållandet emellan de forna vännerna, Bredsjö-Ante och Skäla- Hans, som de sedermera kallades, voro nu förbi och de sökte på alla upptänkliga sätt skada varandra genom trolldom, ty bägge voro mäkta styva i den konsten.

 

Historien är inte långt borta

 


Första drabbningen
Det var en vacker sommardag; Bredsjö-Ante gick som vanligt ut för att gräva i sin åker, men tog emot vanligheten sin bössa med sig under armen och då hustrun tillfrågade honom orsaken därtill, svarade han helt kort: "Jag väntar främmande i dag"--ty ante visste mycket väl på förhand, vad som komma skulle. Allt gick gott och väl till fram emot aftonen och inget "främmande" syntes till; men helt plötsligt förnams då inifrån skogen ett väldigt rytande, som kommet varje annan människa, utom Bredsjö-Ante att darra till liv och lem, men denne utbytte helt lugnt sin spade mot det laddade flintlåsgeväret, och då Skäla-Hans utskickade "främmande" kom Ante in på livet small ett skott, som sänkte nallen till marken död och badande i sitt blod. Stället där denna björn enligt sägen föll, kallas ännu i dag "Björnlägdan". Men Skäla-Hans var ingalunda belåten med sitt, som han genom trolldom erfor misslyckade försök, varför han återigen " ställde björn" på sin granne, men lagade tillika så att ingen kula kunde bita på nallen den gången. Bredsjö-Ante var den gången ute i skogen, då han sammanträffade med sitt "främmande" och hade även sin bössa med, ty han visste nogsamt vad som komma skulle; men som det small kom kulan studsande tillbaka och surrade tätt förbi örat på Bredsjö-Ante och så fick han med ens klart för sig hur det var fatt. Till all lycka hade Ante sin yxa med sig och emedan Skäla-Hans glömt att skydda björnen mot stålet, föll han efter en väldig strid med kluvet huvud till Bredsjö-Antes fötter. Men Skäla-Hans var ännu icke belåten, utan skickade i väg nalle nummer tre och sade: *Bit varken bly eller stål på dig* . Bredsjö-Ante som lätteligen förnam detta, gjorde sig en kula av silver, som han satte mitt i hjärtat på den utsände besten och så var saken klar även för denna gång. Sedan Bredsjö-Ante på så sätt fått tre vackra slakt, kunde han inte låta bli att skicka vännen Skäla-Hans en "smakbit" av det köttet och utrycka sin tacksamhet för den mycket välfägnaden . Men Skäla-Hans blev rasande och sade: *Skam och inte jag må skicka sådana godbitar i halsen på Bredsjö-Ante*. Och ifrån den dagen kom häller inte några björnar, utskickade av Skäla-Hans.

Andra drabbningen och försoning

Det förflöt nu en lång tid och ontet ont kom ivägen varken för den ene eller den andre. "Våren kom och drivan smált av tegen" och Bredsjö-Ante sådde åkrar, men då kornet och rågen började visa sina späda plantor ovan jord, märktes sjufalt fler uppstickande tistelbroddar. Bredsjö-Ante förstod genast att Skäla-Hans varit framme och han svor vid alla sina trollformler, att detta skulle Hans nog få dyrt ångra. Hans log i stillhet över sitt lyckade knep; men ante var ingalunda den som ej höll ord. En morgon, då hans vaknade, var hans stuga så full av ormar, att golvet omöjligen kunde skönjas. Han kröp ut genom den stora fällgluggen, men ute mötte honom samma syn. Hans försökte alla sina trolldomskonster för att befria sig från de objudna gästerna, men ingenting hjälpte, varför han till sist fann sig föranlåten att uppsöka sin granne och underhandla om försoning. Hans rusade iväg ned till sjön, där han hoppades finna sin eka fri från styggingarna, för att i den ro över sjön och sedan gående fortsätta fram till Bredsjö-Ante, men ekan var även full av ormar, varför Hans måste kasta sig i vattnet och simma över sjön, därvid en mängd bestar gjorde honom sällskap ett gott stycke, "Jaså du har främmande, Hans" mumlade Bredsjö-Ante, då han såg vännen Hans komma luffande och nogsamt visste om förhållandet. Ja och jag tycker som så, att vi två gärna kunde bli vänner igen, svarade Hans. Der på ingick visserligen Bredsjö-Ante , men endast på det villkoret, att Hans skulle befria Antes åkrar från den bedrövliga tistelväxten och skulle samtidigt ormarna även försvinna. Så skedde och; tistlarna skickades iväg nedåt- de uppodlade trakterna vid den nu varande kyrkan, där de växa och frodas rikligt ännu i dag och ormarna finge sin tillflykts ort till det s.k. Skälaberget där det är ovanligt mycket orm ännu i dag. Och från den dagen blev Bredsjö-Ante och Skäla-Hans åter och deras barn gifte sig med varandra och flera armar tillkom som hjälpte de gamla med sina nyodlingar. Denna berättelse är tagen ur ett häfte som heter: Bredsjö finnarna och deras trollerier.